R.I.P Carl-Johan

Igår morse var det något som inte stämde när jag kom med maten. Carl-Johan saknades, och han är den som tjuter högst och sätter fart på alla andra. Han låg platt som en pannkaka på burgolvet och jag utgick ifrån att han dött. Jag gav maten och efter det tog jag upp C-J. Det visade sig att han hade lite, lite liv kvar i sig, så jag satte mig med honom i knäet i väntan på döden. Jag tror att han dog flera gånger, men han ville verkligen inte dö. Efter fyra timmar började han dregla och rycka i kroppen, så då tog jag mig samman och hjälpte honom att vandra vidare. Aldrig har jag gråtit så mycket över ett marsvin, men C-J var så himla speciell för mig. Det kändes ändå skönt att få ta ett ordentligt farväl. Nu ligger han begravd brevid sin bror Carl Jan.